2006 sydde jag ett "omöjligt" överkast till min dotter. Hon hade köpt mjuka tyger, typ velour och sammet i Indien och ville absolut ha ett överkast av det. Jag försökte avstyra det hela, men på mammors vis var jag ganska lättövertalad och till slut, efter mycket arbete var överkastet färdig.
Det tog inte lång tid förrän jag fick veta att "velourtyget" kröp upp i sömmarna. Ve och fasa! Jag hade varit så noga och limmat, tråcklat o.s.v. och även dragit försiktigt i alla sömmar innan jag fortsatte sy ihop.
Min dotter började laga allt eftersom sömmarna gled isär, men inte är det snyggt med en massa "extrasömmar på täcket.
Till slut blev det liggande hos henne - kom tillbaka till mig igen för lagning. Förra helgen var dotter här och vi plockade fram det.
De ljusa "remsorna" är ställen där sömmarna släppt - på massor av ställen.
Nu har jag bestämt mig för att sprätta isär alla blocken och börja om från början. Vartenda block ska zickzackas, sen syr jag ihop med litet bredare sömsmån. Mycket jobb blir det och hon kommer att få vänta, men det tycker jag täcket är värt (tror jag). Vi får se när jag jobbat på det ett tag. Ångrar jag mig? Då är det så dags, bara att kämpa på.
Det här får bli ett arbete som jag tar till då och då.
Just nu väntar jag ju fortfarande på att vi fixar en skumgummidyna till kökssoffan, så jag kan sy färdigt överdraget.
Dessutom har jag börjat sy ett bebistäcke, men där har det också tagit stopp. Väntar på tyger från USA. Alltså ska jag sprätta och sprätta............... när jag inte hjälper min mamma som ska byta lägenhet den här veckan.